Den nordiske siaren Anton Johansson föddes den 24 maj 1858 i Ängesdalen i
svenska Lappland nära den norska gränsen. Här hade hans föräldrar en liten
gård. Men efter flera års missväxt beslöt de 1874 att flytta norrut till en plats
nära havet. De bosatte sig i Lebesby vid Laxfjorden i Norge inte långt från
Nordkap. Båda föräldrarna var duktiga och arbetsamma människor, och där kunde
de förutom lantbruket också bedriva fiske. Anton, som var äldst av åtta syskon,
var 16 år när de flyttade dit upp, och han stannade där livet ut.
Anton var en aktad och respekterad man, och i likhet med sina föräldrar var
han mycket flitig. Vid sidan av sitt arbete med lantbruk och fiske var han i 30
år anställd vid polisen. I många år var han också verksam som assistent i den
norska lantmäterikommissionen i Finnmarken, och han satt i kommunstyrelsen i 18
år. Förutom allt detta åtog han sig det oavlönade arbetet som kyrkvärd. I hela
bygden var han känd som en ärlig och pålitlig man, som alltid stod till tjänst
med hjälp om det behövdes.
Hans clairvoyanta förmåga, som senare skulle göra känd långt utanför
landets gränser, visade sig första gången när han var 16 år och familjen hade
flyttat till Lebesby. Plötsligt såg han i en syn sina två yngre bröder ligga på
havsbottnen. Som det senare skulle visa sig drunknade de just då. De följande
åren såg han många olyckor innan de skedde, inte bara hemmavid utan också ute i
världen. Han berättar själv därom: "När synerna kom, sänktes först liksom
en slöja för mina ögon. Sedan kändes det som om jag fick nya ögon och det jag
därefter såg stod lika klart för mig som om jag hade sett det med mina jordiska
ögon. Uppenbarelserna stod alltid så länge framför mig att jag i lugn och ro
kunde uppfatta och iakttaga dem." På så sätt såg han tidigt två
fruktansvärda jord-bävningar, den ena i San Francisco 1906 där miljonstaden
praktiskt taget jämnades med marken och den andra i Messina 1908 där 84000
människor omkom. Men den mest skakande händelsen i hans liv inträffade natten mellan
den13 och14 november 1907 när han var nästan 50 år gammal.
Han berättar själv om detta : "Dagarna innan den 13 november hade
varit lugna. Det hade inte hänt något särskilt. På kvällen gick jag tidigt i
säng och somnade genast. Men vid midnatt blev jag väckt av en röst som sade:
"Dig skall det vara givet att känna Himmelrikets hemligheter. Samtidigt
blev jag liksom bestrålad av ett överväldigande himmelskt ljus och jag kände
mig upplyft till en sfär av obeskrivlig renhet. Ljuset var så starkt att det
nästan bländade mig. Hela rymden var ett enda ljushav av ofattbar skönhet och
den som ledsagade mig sade: "Så där ser det ut i de himmelska
nejderna." I detta ögonblick fruktade jag att jag skulle bli frestad av
högmod och jag bad stilla mitt Fader Vår. Därefter hörde jag om händelser som
under de kommande åren skulle inträffa i mitt eget och mina närmastes liv.
Samtidigt med att detta blev beskrivet för mig såg jag hur det skulle ske. Det
första var min brorsons död redan dagen därpå. I anden blev jag förd till den
plats där olyckan skulle ske. Jag såg hur han i stormen slungades överbord och
drunknade. Allt hände precis som jag hade sett. Denna brorson stod mig särskilt
nära och det gjorde därför ett mycket starkt intryck på mig. Rösten som talade
till mig kom från min högra sida; den var mild och behaglig och mycket tydlig.
Språket var norska som jag själv talade. Samtidigt genomströmmades jag av en
renande himmelsk kraft. Jag kände mig vara i omedelbar närhet av det
gudomliga."
Anton Johansson blev nu förd ut i rymden och under denna enda natt såg och
upplevde han detta århundrades mest dramatiska händelser. Han var vittne till
fartygskatastrofer, jordbävningar och orkaner. Sålunda såg han hur dåtidens
modernaste båt, passagerarbåten "Titanic" på sin första resa till USA
i april 1912 körde på ett isberg i närheten av New Foundland och mer än 1500
människor drunknade.
Men framför allt upplevde han 1900-talets tre världskrig. Långsamt gled
bilderna förbi hans inre syn, så att de hann fästa sig i hans medvetande medan
rösten förklarade allt han såg. När han på detta vis upplevde första
världskriget och blev förd genom Europas fronter både i söder, öster och
väster, fick han sin uppgift. Rösten sade till honom: "På grund av
människans ondska måste detta krig komma men du ska göra vad du kan för att
varna kejsar Wilhelm. Han får inte låta sig förledas att gå med i detta krig,
det skulle ödelägga både Tyskland och Österrike. Du skall vara mitt vittne. Ge
dig i väg till Stortinget i Kristiania (nuv. Oslo) och Stockholm och du skall
varna Wilhelm II."
Men Anton Johansson drog sig undan och svarade: "Jag är icke värdig
att vara Ditt vittne, Herre. Jag skriver inte särskilt bra, jag kan inte tala
tyska och vägen dit är flera hundra mil lång." Men då antog den som talade
till honom synlig skepnad och han såg Kristus på korset med törnekronan på
huvudet. Han sade: "Så här såg jag ut när jag led för dina och hela
mänsklighetens missgärningar. Du skall inte tappa modet och misströsta utan
göra som jag säger till dig."
Anton Johansson berättar: "I det ögonblicket blev jag rädd, att det
kanske var frestaren som drev sitt spel med mig. Men Herren kände mina tankar
och sade: 'Frukta inte! Frestaren kommer aldrig att bära törnekronan.' Då blev
mitt inre uppfyllt av en stor kraft och en fullkomlig övertygelse om att det
verkligen var min frälsare jag såg. Jag sjönk på knä för honom i en ödmjuk bön
om hjälp under de kommande åren och jag bad att den Helige Ande måtte upplysa
mig och meddela mig när tiden för min resa var inne så att jag inte misstog mig
beträffande tidpunkten. Det lovade han mig. Därefter förändrades uppenbarelsen
och jag kände att han åter gick på min högra sida genom rymden medan han
fortsatte att berätta för mig om allt som skulle hända.
Något av det första som Anton Johansson såg den natten var
"Titanics" undergång. Det är något av det han berättat mest levande
om och som han själv aldrig kunnat glömma: "Jag blev i anden förd till den
plats i Atlanten nära den amerikanska kusten där olyckan skulle hända. På havet
flöt isberg av olika storlek. Natten var mörk med tät dimma. Plötsligt såg jag
ett ljus och strax därpå tändes lanternorna på ett skepp. Det närmade sig
hastigt och jag såg tydligt konturerna av en väldig ångbåt. Samtidigt dök ett
väldigt isblock upp just i skeppets färdriktning. Det skramlade runt fartyget
som gick framåt med hög fart. Det isblock som jag hade sett dyka upp ur havet
hade rammats av ångaren som nu började sjunka. Jag greps av en fruktansvärd
ångest när jag såg hur människorna i vattnet förtvivlat kämpade för sina liv.
Jag blev tillsagd att telegrafera till skeppets rederi och varna för
förlisningen och jag fick till och med tydligt namn och adress på rederiet i
England. När jag några år senare läste i tidningen om den stora
passagerarångare som hade sjösatts i England och som skulle få namnet
"Titanic" blev jag alldeles lamslagen av rädsla. Jag hade inte gjort
det jag skulle. Inte hade jag berättat för någon eftersom jag tänkte att ingen
skulle tro mig. Jag föll ner på mina knän och bad av hela mitt hjärta till Gud
att han skulle bevara detta skepp och alla människorna ombord. Den natt när
fartyget förliste (14-15 april 1912) kunde jag inte sova. Mina tankar kretsade
oavbrutet kring detta skepp. Jag var djupt olycklig över att jag inte hade
gjort som jag blivit tillsagd. Jag bad hela tiden men efter en stund kände jag
att olyckan hade hänt. Det kändes som om en våg sköljde in över mig och en
isande kyla gick min själ. Sedan fanns bara tystnad." Den natten lärde sig
Anton Johansson att inte svika utan att göra precis som han blivit tillsagd.
På hösten 1913 fick han så veta att tiden nu var mogen för honom att resa.
Han tog sig först till Oslo för att underrätta den norska generalstaben om det
kommande kriget. Men ingen där tog honom på allvar. Det var bara enfaldigt prat
sade man. I december reste han till Stockholm och där hade han bättre tur. Han
vände sig till överste E. Melander i den svenska generalstaben och denne trodde
honom. Han förmådde Johansson att diktera sina visioner och den 14 mars 1914
publicerade Melander i Svenska Dagbladet Johanssons förutsägelser i en artikel
under rubriken: "Överste Melanders profet." Häri berättar han om den
enligt hans uppfattning hederliga och gudfruktiga man som av högre makter hade
fått till uppgift att varna människor för kommande olyckor. Snart skulle ett
storkrig bryta ut mellan Tyskland-Österrike på den ena sidan och Ryssland,
Frankrike, Belgien, England och senare också Italien på den andra sidan.
Tyskland skulle komma att förlora kriget och Elsass-Lothringen och Österrike
måste avstå Trient. Sverige skulle inte bli indraget i kriget.
Allt vad han hade förutsagt inträffade. Krigsutbrottet kom de första
dagarna i augusti, fem månader efter det att Melanders artikel hade
publicerats. Även slutet på kriget blev så som Johansson hade förutsett.
I den stora visionen 1907 hade det också givits honom ett tecken så att han
kunde veta när kriget skulle komma. På somrarna arbetade han i Finnmarken som
assistent till en officer i lantmäterikommissionen. Det blev nu sagt honom att
den sommar när officer nr. 7 vid namn Knutson anlände skulle kriget bryta ut.
När han våren 1914 kom hem från Stockholm låg ett brev till honom från en
kapten Knutson som meddelade Johansson att han skulle arbeta för honom. Då
förstod han att kriget var mycket nära. Han gick till sin kyrkoherde och bad
honom skriva brev till en medlem av regeringen i Oslo vid namn H. Lund och till
överste Melander att de måste göra allt för att varna kejsar Wilhelm och de
tyska och österrikiska folken. Han hade sett så fruktansvärda saker hända, både
under och efter kriget, att han visste att det skulle kunna leda till de båda
ländernas förintelse.
Naturligtvis är det omöjligt att säga om det hade något med dessa brev att
göra att kejsaren bevisligen försökte hejda österrikarna när de hade inlett
kriget med att överfalla Serbien. Men de var så förbittrade över mordet på den
österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål i Sarajevo den
28 juni 1914 (som en serbisk nationalistisk terrororganisation stod bakom), att
de inte alls var inställda på fred. Det var omöjligt att förhindra det första
världskriget.
När det våren 1918 såg ut som om Johansson skulle få rätt med avseende på
vem som skulle vinna kriget började de svenska tidningarna åter intressera sig
för honom. Så hade t.ex. Aftonbladet den 16 april en intervju med denne
"vittberömde man" som de nu kallade honom. Den trycktes under
rubriken "Anton Johanssons senaste profetior". I artikeln uppmanade
han de kämpande parterna att inleda fredsförhandlingar i augusti, efter det att
tyskarna i mars hade slutit separatfred med bolsjevikregeringen.
Han förutsåg även en fruktansvärd epidemi som skulle komma. Han sade att
hela Europa skulle bli ett enda stort sjukhus. Det dröjde bara ett halvår tills
Spanska sjukan drog härjande genom alla länder och 15 miljoner människor dog.
Johansson förutspådde också den tyska inflationen efter kriget och likaså
den inre oro som skulle komma i både Tyskland och England. Också det stämde in.
I Tyskland blev det kommunistrevolt och i England gjorde irländarna uppror
under den revolutionäre nationalisten De Valeras ledning.
Om Ryssland sade han att revolutionen där skulle kräva så många dödsoffer
att världen aldrig skulle få reda på det. Han förutsåg inbördeskriget i Spanien
och om USA sade han att fem stora krig väntade i framtiden (räknat från 1907).
Till slut skulle Förenta Staterna splittras i fyra-fem delar. Finland skulle
uppnå en kort frigörelse från Ryssland men sedan åter komma under ryskt ok och
bli ännu värre förtryckt än under tsarens tid.
Han hade även hört Slesvig omtalas och det lät som om Danmark skulle få
detta land tillbaka. Men när han samtidigt fick veta att Danmark inte skulle
bli inblandat i striden och inte heller såg några krigsoperationer vid landets
gräns förstod han inte hur detta förhöll sig. (Han kunde ju omöjligt år 1907
veta att några av president Wilsons idealistiska 14 paragrafer kom med i
Versailletraktatet 1919. En av dem gick ut på att små gränsbefolkningar skulle
få lov att rösta om vilket land de ville tillhöra. På så sätt röstade
Nordslesvig sig hem till Danmark och den 15 juni 1920 blev denna landsdel
återförenad med fäderneslandet.
Allt detta berättade Johansson om i den stora intervjun i Aftonbladet i
april 1918 och det blev den direkta orsaken till att han mötte ingenjören Anton
Gustavsson som han hade sett i en vision innan, samtidigt det meddelades honom
att denne man skulle publicera hans profetior. Johansson stannade nu i Stockolm
ett par månader och dikterade sina uppenbarelser för Gustavsson. Boken ”Syner
och uppenbarelser om världens framtid” blev en jättesuccé. Den utkom i 21
upplagor och blev översatt till flera språk. Det var inte alltid särskilt lätt
för Johansson att skilja händelserna under första och andra världskriget från
varandra när han såg bilderna rulla iväg som på film. Men likväl fanns det
skillnader. Under första världskriget utkämpades slagen endast på marken. Han
såg väldiga fronter med skyttegravar fulla med människor och vapen. Han hörde
kanoner dåna och följde eldskenen på himlen. "Överallt var ett
fruktansvärt buller och vapengny." Men under andra världskriget tillkom
något nytt. 1907 kände han förstås inte till flyget men nu såg han plötsligt -
förutom striderna på marken - också bombanfall från luften mot Europas
mörklagda städer med stora "luftflottor" ödelägga både Tyskland och
Österrike. Du skall vara mitt vittne. Ge dig i väg till Stortinget i Kristiania
(nuv. Oslo) och Stockholm och du skall varna Wilhelm II." "England
måste åkalla Gud om att inte London skall bli förintat", sade han. Han såg
även att ockupationen av Norge skulle komma att medföra strider.
Av händelserna efter kriget såg han Tysklands delning, judarnas
återvändande till Palestina och Indiens frigörelse från England. Vidare omtalar
han stora politiska omvälvningar i Kina och jordbävningar i Sydeuropa, varvid
massor av människor skulle komma att bli hemlösa.
Johansson hörde att det omedelbart innan det tredje världskriget kom var
mycket tal om fred och att skenbara fredssamtal skulle äga rum. Därför kom det
som en fullkomlig överraskning när ryska förband plötsligt en dag vältrade in
genom Tyskland mot Rhen och Frankrike där häftiga strider utkämpades. Han såg att
de amerikanska vapenförråd som fanns där föll i ryssarnas händer. Han sade:
"Jag både hörde och såg att det vid denna tid kommer att finna
fruktansvärda vapen som inte är kända idag" (1907).
Ryssarna fick herradömet i Frankrike med hjälp av landets egna kommunister
som under ett våldsamt inbördeskrig omedelbart innan hade förorsakat stora
bränder i Paris. De härjade i Mellan- och Sydfrankrike varifrån de anföll
Spanien. Detta fransk-spanska krig blev helt förödande, inte bara för de
inblandade parterna utan för hela världen. Det fördes med nya hemska vapen och
resultatet därav fick fruktansvärda följder såsom blindhet, vansinne och total
förstörelse av människokroppen. Ungefär samtidigt med att ryssarna trängde fram
genom Tyskland upplevde Johansson en vulkanartad explosion i Nordsjön. Han såg
hur havet reste sig många meter upp och översvämmade alla kustområden som
förstördes. Av alla länder blev England hårdast drabbat, ja, för London blev
det rent av en katastrof. Mängder av byggnader störtade samman, hamnar och
kajer förstördes, och många fartyg förliste och slungades upp på land. Aldrig
hade man upplevt en sådan olycka. Han såg att Skottland blev så hårt drabbat
att en del av landet sjönk i havet.
Därpå blev han förd hem till sitt eget land. Han stod på stranden vid
Trondheim och såg ut över havet. Plötsligt började marken skaka under honom och
några av trähusen föll ihop. Havet kom vältrande in mot fjällen och hela norska
kusten från Sydnorge till trakten av Bodö översvämmades. Också den svenska och den
danska västkusten fick känna av översvämningarna. Holland, Belgien och
Nordtyskland blev hårt drabbade. Här blev det värst för Antwerpen och Hamburg.
Årstiden för dessa händelser var sensommaren/hösten. Han märkte att det ännu
inte hade snöat i de norska fjällen. Från Nordtyskland blev Johansson förd
vidare till USA. Ungefär samtidigt med explosionen utanför Englands kust såg
han fruktansvärda saker hända i Amerika.
I en del städer - han nämner främst New York, Washington, Chicago och
Minneapolis. Även inne i landet drog orkanen förhärjande omkring. Stora skogar
och anläggningar blev ödelagda. I Kanada såg han träden i de vidsträckta
skogsområdena falla. Trakterna runt de Stora Sjöarna blev hårdast drabbade.
Under visionen följde han orkanens väg över Atlanten till det sydvästliga
Europa. Genom Frankrike, Spanien och medelhavsländerna fortsatte den till
Sydryssland och vållade skada överallt men längre kunde han inte följa den.
Samtidigt med dessa fruktansvärda explosioner i städerna såg han en rysk
arme komma från Sibirien över Berings sund till Alaska och Kanada. Den hann
dock inte särskilt långt. Men detta anfall var troligen orsaken till att
Amerika inte klarade av att komma Europa till hjälp. "Det var på det hela
taget inte lite jag fick veta om Amerika," sade Johansson. "Men jag
ansträngde mig inte särskilt mycket för att komma ihåg det då det ju inte
berörde oss i Europa i någon större utsträckning." Han kunde inte veta att
han skulle bli den ende av de europeiska siarna som fick möjlighet att se händelserna
i USA under tredje världskriget.
Johansson funderade mycket på vad det kunde bero på att dessa katastrofer
inträffade nästan samtidigt i England och Amerika. Han kände förstås år 1907
inte till atombomben och dess fruktansvärda följder. Idag vet vi att de enorma
explosionerna inte endast förorsakar stora bränder utan även framkallar sådana
störningar i de övre luftlagren att de utlöser kolossala stormar. För oss idag
måste ryssarnas strategi förefalla ganska logisk: Samtidigt med blixtinvasionen
i Europa skulle det vara av största betydelse för dem att förlama både England
och Amerika och på så sätt hindra USA att komma det överfallna Europa till
undsättning.
Det sista krig som Johansson i sin stora vision blev vittne till gjorde ett
oerhört intryck på honom, inte minst därför att det också berörde hans eget
land. Han upplevde dessutom hur både Sverige och Norge blev invaderade av
ryssarna som understöddes av det franska flygvapnet. Tidsmässigt är det svårt att
placera detta korta, men ödesdigra krig, som enbart varade ett par
sommarmånader. Han såg att Ryssland hade blivit ett starkt reducerat land
"utan Ukraina, de baltiska staterna, (Estland, Lettland och Litauen) samt
Polen, som det inte längre hade något gemensamt med". Ryssland är alltså i
det skedet slut som stormakt. Det tredje världskriget har medfört en inre
splittring, inbördeskrig och uppdelning i mindre stater vilket också andra
siare har förutsagt. Att det just blir fransmännen som hjälper ryssarna att
överfalla Skandinavien är begripligt när man vet att större delen av Frankrike
i det skedet kommer att vara rent kommunistiskt. Efter grundliga funderingar
ansåg Johansson och hans förläggare det för mest sannolikt att detta nordiska
krig skulle inträffa i samband med det tredje världskriget.
I boken om Johanssons syner och uppenbarelser förnimmer man redan i de
inledande betraktelserna sorg och smärta över den olycka som skall komma att
drabba hans hemland. Han säger: "Så småningom hade socialismen trängt fram
i hela Norden och i Sverige hade socialisterna regeringsmakten. Detta var
delvis orsaken till den olyckliga utgång kriget mot ryssarna fick. Det hade
lyckats socialisterna att banta försvaret vilket medförde att många svenska män
fick sätta livet till. Det hade inte alls varit nödvändigt då det var väldigt
lite som skulle till för att ge kriget ett helt annat förlopp. Dessutom gjorde
socialisterna stora delar av svenska folket till gudsförnekare vilket Herren
djupt beklagade." (En stor opinionsundersökning från 1983 ger det
överraskande resultatet att över hälften av svenskarna inte längre tror på
Gud.)
Men Johansson upplevde alltså i sin syn att Ryssland en sommardag helt
oväntat överföll Sverige och Norge. I Norrland stormade ryska trupper in över
Torneå-Haparanda medan andra landsattes vid Umeå. I stor hast mobiliserade
svenskarna och ett par nya krigsuppfinningar "på det elektriska
området" som bara svenskarna hade blev till stor nytta i försvaret.
Det kämpades våldsamt och med stor tapperhet på svenskarnas sida, men
ryssarna skickade ständigt nya förstärkningar och hela norra Sverige blev
erövrat. En av de städer som drabbades hårdast var Gävle. Bodens fästning
övergavs utan strid vilket skylldes på förräderi från socialisternas sida.
Öland och Gotland föll i ryssarnas händer. Stor trupper avsedda för Stockholm
och Göteborg landsattes i Västerviks hamn.
Västkusten tog fransmännen sig an. Hela svärmar av flygplan bombade
Göteborg varpå stora krigsfartyg ankrade upp utanför staden och landsatte sina
trupper Det största slaget utkämpades väster om Göta älv ut mot kusten. Över
hela västkusten ner till Helsingborg och Malmö låg tjock rök och inte heller
dessa städer gick helt fria. Även Stockholm blev bombat men där fungerade
luftförsvaret bättre och visade sig mera effektivt än på andra håll.
Fransmännen nöjde sig inte med att bomba svenska städer: De fortsatte upp längs
den norska västkusten och riktade luftangrepp mot samtliga städer från Oslo i
söder till Trondheim i norr. Den stad som drabbades hårdast var Kristiansand
som totalförstördes. Blott ruiner återstod.
Rysslands överfall på Sverige och Norge ägde rum samtidigt. I den
nordöstligaste delen av norska Finnmarken marscherade ryska trupper in. Vid
Kirkenäs satte norrmännen sig till motvärn. Den första stora frontlinjen som
var 15-20 km lång bildades vid Karasjok. Striderna här var mycket våldsamma och
blodiga med upprepade angrepp och motangrepp. Norrmännen drog sig tillbaka och
bildade nya fronter men slutligen blev de trängda längre söderut av de ändlösa
ryska förstärkningarna. Full av ängslan frågade Johansson om ryssarna skulle
komma att ta hela landet. Men Herren pekade på Lyngfjorden och sade: "Dit
kommer de, men inte längre."
Plötsligt och oväntat kapitulerade svenskarna i Göteborg och med dem resten
av landet. De ryska trupper som från Västervik var på väg mot Göteborg hann
aldrig fram utan stannade upp mitt i Småland.
Efter Sveriges kapitulation följde Norges. Vreden och bitterheten var stor
hos Sveriges befolkning; man fattade det inte. Det hade ju hänt på bara ett par
månader. Johansson anmärkte: "Om bara svenskarna hade hållit ut
ytterligare 14 dagar skulle fransmännen ha blivit besegrade därför att deras
resurser då var nästan uttömda." Nu måste svenskarna avstå Gotland till
Ryssland. Johansson hade sett mer än detta, men det var något om den sydligaste
delen av Norge ned till Lyngfjorden norr om Tromsö som ännu inte fick
offentliggöras. Det blev lagt åt sidan och har sedan aldrig kommit fram.
Johansson slutar berättelsen om sin uppenbarelse sålunda: "Efter att
ha sett dessa stora olyckor fick jag besked om mitt eget liv. Jag skulle uppnå
att få vitt hår och skägg och få en fridfull död. Tvenne vägar kunde jag välja
mellan: Antingen kunde jag bilda familj eller resa runt bland människor för att
förmedla till dem de upplysningar och varningar som Herren ville ge dem genom
mig. Om jag valde det senare lovade Han mig att Han skulle skydda och välsigna
mig; så jag valde den vägen. Till slut sade Herren: 'Du skall akta dig så att
du inte blir högmodig och kommer bort ifrån mig.' Jag bad Honom då att hjälpa
mig och med sin Helige Ande upplysa mig, så att jag aldrig skulle missta mig.
När Han hade lovat detta försvann synen. Då var klockan fyra på morgonen."
Det lyckades
inte för Anton Johansson att ändra historiens gång men han hade ändå sin helt
speciella mission. Han kom i kontakt med otroligt många människor och överallt
där han färdades varnade han och gav råd och hjälp åt människor som det hade
blivit honom tillsagt. Han kunde se på en människa när hon snart skulle dö. Han
såg då liksom en skugga över hennes ansikte. Då bad han för denna människa och
sökte vända hennes tankar mot Gud.
1926 dog han stilla och fridfullt i barndomshemmet i Lebesby, aktad och
respekterad av alla.
Källor:
Anton Johansson: Nya syner om världens framtid, Gustafsons Förlag Stockholm
1920, 9:e upplagan,
Inge Stoltenberg: Det Nya Riket - Profetior om Norden, Förlaget Mot Ljuset
- Sundsvall 1995